Vissa dagar känns det bara som att man vill gå och lägga sig och sova och helst inte vakna igen förrän allt har löst sig. Då känns det ganska tröstlöst att veta att det bara är jag som kan lösa mina problem, det är bara jag som kan göra nåt åt det som jag har orsakat. Eller ja, det behöver väl inte vara jag som orsakat det men det är i min skalle som följderna skapats.
Allting borde vara enkelt, så varför är det inte det? Hey, de pratar om evolution och utveckling men hur fan har människan kunnat utvecklats till det hon är idag? Det kan knappast vara en bra sak för överlevnaden att ha förmågan att ifrågasätta självklara saker i livet. Hur kunde det bli så att vi fick förmågan att ifrågasätta det faktum att vi lever? Att vi ifrågasätter farligheten i att hoppa från hög höjd med en fallskärm? Kan knappast vara bra för överlevnaden, eller hur? Vi ifrågasätter allt, till och med luften som vi andas. Andas vi ens? Är kanske hela världen bara en illusion, en projicering i våra huvuden. Hur kan jag veta att du ser världen ur samma perspektiv som jag? Är blått för mig samma färg som det är för dig? Vad ser du när du ser mig i ögonen? Är det samma sak som jag ser när jag ser mig i spegeln?
Hur kan man veta att det som man ser och upplever är verkligheten? Jag kan ju vakna på natten, övertyd´gad om att en massa saker skett men senare inse att det bara var drömmar. Oftast mardrömmar.
Hey, vad är livet egentligen? Vet du hur det är att ligga i koma? det sägs att man liksom lever som i en dröm då, man kanske till och med upplever att man är vaken och allt är som vanligt? Och hur ter sig världen i ögonen på en som är gravt hjärnskadad? Du vet, den där du kallar för CP? Han kanske ser sig själv på samma sätt som du ser dig, som en av alla. Som likvärdig, och han kanske inte kan fatta vad det är som händer och varför alla tittar så konstigt på honom.
Är man ett freak eller är det vanligt att tänka så här? Det spelar väl ingen roll egentligen...