Var och pratade med kuratorn idag, fick dessutom min depression diagnosticerad. Så nu har jag det på papper att jag inte mår bra, det kan ju vara bra om jag skulle glömma det. Va fan, nu kan det ju inte bli sämre så det är bara att köra på.
Jag har ju sagt att jag pluggar, så det har jag försökt att göra det med. det har gått lite sådär, är så förbannat svårt att koncentrera sig ibland. Man är liksom med i början på terminen men så börjar det ta emot lite o sen är det kört. Man ska ju ha de bästa betygen oxå och det klarar jag ju *not*... Men de säger att man får jobb även om man inte har bäst betyg så det är väl inget att oroa sig över. Inte idag i alla fall. men hur som helst så kom jag knappt ur sängen i morse, klockan ringde sju och klockan nio var jag uppe. Det var två timmar det, men jag mådde dåligt och ville bara sova vidare och här finns det ju ingen som drar upp mig på morgonen. Det var ju den platsen som du skulle ha Oskar. Men du bestämde dig för att ta en annan i stället.
Varför är det så svårt att komma upp på morgonen egentligen? är det för att jag inte kan sova på grund av depressionen? kanske, kuratorn tror det. jag kände mig helt färdig, det var samma i går kväll, trodde jag skulle svimma ett tag, det liksom snurrade i skallen på mig. Men det gjorde jag inte, men jag somnade till slut. Drömde ganska mycket, drömde om död. Drömde att jag var tvungen att släppa ut mitt älskade husdjur i skogen, och vaknade ledsen. Skönt att det var en dröm, men det tar ett tag innan man fattar det.
Nu när jag sover så dåligt så drömmer jag ofta sanndrömmar, eller nej, verkliga drömmar. Jag kan vakna och vara övertygad om att det jag drömde var det som hände dagen innan. Har till och med messat kompisar för att kolla så att de lever, bara för att jag varit övertygad om att de dött. De är fan inte kul kan jag säga.
Jag tror ibland att jag är väldigt annorlunda och är rädd för att jag sticker ut på nåt konstigt sätt. Jag berättade det för en kompis som blev chockad och förklarade att jag är en sån person som verkligen är vanlig, tyvärr så vanlig att få minns mig. vet inte om det var positivt, men jag är tydligen vanlig. Jag slutade gymnasiet med höga betyg och fick stipendium. Det var samma sak när jag slutade högstadiet, högst betyg av alla på skolan. Enligt diplomet "ett föredöme för traktens ungdom". Det var då det, nu är jag ingenting, jag är inte bäst på något längre. Känns märkligt, och lite jobbigt att inte veta vem jag är. Min identitet dog när jag slutade med idrotten och när jag började på universitetet och inte var bäst längre. men jag kanske kan bli någon igen.