Blev alltså klubb igår, o de va kul. Skulle vara glamourtema vilket jag tolkade som dyrt o lyxigt, hade en snygg skjorta o rejäl halskedja med armband. Dyra grejer, snyggt men kände mig lite väl uppklädd... Får bli en snygg t-shirt nästa gång, det är mer jag.
Träffade mycket folk, dels de som jag kände innan, o de som kände de jag kände o sen alla andra som råkade va på det ganska lilla stället som bara spelade tekno (gayklubb med tekno? gaylivet förändras^^).
Hur som helst, det ar kul att stå o hoppa på dansgolvet i några timmar, träffade en trevlig snubbe som jag snackade med i en timme eller så men jag hånglade inte med någon! det fanns säkert någon som ville, men jag kollade inte. Fokuserad på de jag kände, fokuserad på att inte göra bort mig o bara allmänt glad. Rörigt.
Men det gör inte så mycket, jag behövde inte gå hem ensam men fick sova själv o det var rätt ok. Måste hitta mig själv innan jag hittar nästa kille. Men en sak är säker o det är att jag ska se till att få ett ragg nästa gång. Man måste ju testa, och alla gör det ju. Men jag tror inte man finner kärleken på krogen...

Ibland så faller allt det man tror på genom en händelse. så illa har det aldrig varit för mig, ska vi diskutera religion så tar vi det en annan gång men jag är fast förankrad i det jag tror på så det kan inte rubbas nämnvärt. o det är skönt.
Hur som helst, det här så kallade pluggandet jag håller på med har sin charm på många sätt, men det syftar även till en speciell sak: Jag ska bli utbildad till att ingå i ett system som upprätthåller vissa viktiga(?) värden i samhället och detta system förväntas fungera perfekt och vara just rättvist. Det är fan rättvisan själv vi talar om, den tredje statsmakten och bla bla bla. Hur som helst så börjar jag tvivla på att systemet är så jäkla bra, det finns ju en massa människor i det och det är deras tolkning av texter som andra människor skrivit utifrån vad de tror som skall leda till ett resultat som vi sen kan kalla för rättvist och rätt. Gammal politik som nu ska bli dagens sanning.
I ett system där den med vassast armbågar och flest kontakter (ok, jag erkänner, man måste vara smart oxå) vinner och får makt, makt över andra människors liv. Och d'är alla vägar inte alls bär till rom.
För mycket faktorer påverkar bedömningen (ja, det är juist jag ska bli), om domaren är arg på advokaten så kan brottslingen bli hårdare dömd. Eller så litar nämndemännen mindre på ett vittnes historia eftersom vittnet är uppenbart bög. Eller invandrare. Eller va fan som helst, fördommar har vi alla o det verkar SPELA ROLL!!!!!!!!!! HUr fan kan det få vara så?

Jag vet inte om jag vill bli en del av det här systemet, men å andra sidan kan man inte förändra det utifrån heller. Fan, orka. Jag ska ut åp krogen ikväll, gayklubb is the shit. Får se om det blir nåt hångel, jag hoppas :)

Det blev träning idag igen, man måste hålla sig i form. Ju snyggare desto bättre, så länge jag kan kolla i spegeln o tycka att de ser bra ut så är jag nöjd. O de går bra nu =)
På friskis tränar ganska många, gubbarna behöver man inte kolla på men de unga killarna är trevliga, även om man måste vara lite försiktig. De får ju inte märka att man kollar mer än vad de andra kollar liksom. Eller va fan, skulle den snygga killen råka va gay så vore det ju kanon om han upptäckte att jag kollade. Tror alla gaykillar har tänkt tanken, spana in en riktigt snygg snubbe i omklädningsrummet, gå in i duschen och sen upptäcka att han kolla på dig. Ge honom en blick för att visa att du ser att han tittar, le så att han ser att du gillar det och sen få han göra resten. Komma fram och stälal sig bakom dig, krama dig bakifrån och smeka din vältränade mage. Mums!
Och vad som kan hända sen är ju en annan sak, fantisera lite du...
Minns en gång då jag var mycket yngre, jag och en kompis var och badade i ett badhus. När vi satt i bubbelpoolen, ensamma, så kände jag hur han la handen på mitt lår, smekte mig på insidan av låret och tittade mig i ögonen när han lät handen glida ner i mina badshorts o tog tag i den... Det var sånt som vi tuffa tonårskillar gjorde med varann när ingen såg, haha. Ni ska bara veta hur mycket spännande man kan hitta på.
Heteros? Ha, va e de?

Jag kan bara inte glömma honom. Det går liksom inte, han finns där i alla drömmar. Det var så mycket vi skulle göra tillsammans, vi skulle leva våra liv tillsammans... Åka på fjällsemester och ha kul, flytta ihop, skaffa villa och allt det där. Men vad hände? Inte ett skit! Fy så orättvist de är.

Men jag har faktiskt letat efter någon ny, det har jag. Provat lite, dejtat lite. Blivit kysst och kramad, sovit tillsammans. Känt tryggheten i en killes famn. Blivit knullad och sen inte hört ett ord från dem igen. Fått korta svar som inte lett någon vart när jag kontaktat dem igen. Det är ju inte så konstigt att man längtar tillbaka till den som dumpat en när alla andra beter sig lika illa. Fy fan.

Var och pratade med kuratorn idag, fick dessutom min depression diagnosticerad. Så nu har jag det på papper att jag inte mår bra, det kan ju vara bra om jag skulle glömma det. Va fan, nu kan det ju inte bli sämre så det är bara att köra på.
Jag har ju sagt att jag pluggar, så det har jag försökt att göra det med. det har gått lite sådär, är så förbannat svårt att koncentrera sig ibland. Man är liksom med i början på terminen men så börjar det ta emot lite o sen är det kört. Man ska ju ha de bästa betygen oxå och det klarar jag ju *not*... Men de säger att man får jobb även om man inte har bäst betyg så det är väl inget att oroa sig över. Inte idag i alla fall. men hur som helst så kom jag knappt ur sängen i morse, klockan ringde sju och klockan nio var jag uppe. Det var två timmar det, men jag mådde dåligt och ville bara sova vidare och här finns det ju ingen som drar upp mig på morgonen. Det var ju den platsen som du skulle ha Oskar. Men du bestämde dig för att ta en annan i stället.
Varför är det så svårt att komma upp på morgonen egentligen? är det för att jag inte kan sova på grund av depressionen? kanske, kuratorn tror det. jag kände mig helt färdig, det var samma i går kväll, trodde jag skulle svimma ett tag, det liksom snurrade i skallen på mig. Men det gjorde jag inte, men jag somnade till slut. Drömde ganska mycket, drömde om död. Drömde att jag var tvungen att släppa ut mitt älskade husdjur i skogen, och vaknade ledsen. Skönt att det var en dröm, men det tar ett tag innan man fattar det.
Nu när jag sover så dåligt så drömmer jag ofta sanndrömmar, eller nej, verkliga drömmar. Jag kan vakna och vara övertygad om att det jag drömde var det som hände dagen innan. Har till och med messat kompisar för att kolla så att de lever, bara för att jag varit övertygad om att de dött. De är fan inte kul kan jag säga.
Jag tror ibland att jag är väldigt annorlunda och är rädd för att jag sticker ut på nåt konstigt sätt. Jag berättade det för en kompis som blev chockad och förklarade att jag är en sån person som verkligen är vanlig, tyvärr så vanlig att få minns mig. vet inte om det var positivt, men jag är tydligen vanlig. Jag slutade gymnasiet med höga betyg och fick stipendium. Det var samma sak när jag slutade högstadiet, högst betyg av alla på skolan. Enligt diplomet "ett föredöme för traktens ungdom". Det var då det, nu är jag ingenting, jag är inte bäst på något längre. Känns märkligt, och lite jobbigt att inte veta vem jag är. Min identitet dog när jag slutade med idrotten och när jag började på universitetet och inte var bäst längre. men jag kanske kan bli någon igen.

Avatar, filmen som alla ser och som de älskar. Man blir tydligen deprimerad av den och försöker ta livet av sig, och påven tycker inte om den.
Jag har sett den och jag vill leva i den. Vara ett med naturen och kunna känna frid. Men va fan, de bråkar ju på pandora med så jag tror inte på det där. Där det finns människor så finns det ingen fred.
Tänkte skriva nåt långt idag, men jag är trött nu. så jag ska sova.

Vissa dagar känns det bara som att man vill gå och lägga sig och sova och helst inte vakna igen förrän allt har löst sig. Då känns det ganska tröstlöst att veta att det bara är jag som kan lösa mina problem, det är bara jag som kan göra nåt åt det som jag har orsakat. Eller ja, det behöver väl inte vara jag som orsakat det men det är i min skalle som följderna skapats.
Allting borde vara enkelt, så varför är det inte det? Hey, de pratar om evolution och utveckling men hur fan har människan kunnat utvecklats till det hon är idag? Det kan knappast vara en bra sak för överlevnaden att ha förmågan att ifrågasätta självklara saker i livet. Hur kunde det bli så att vi fick förmågan att ifrågasätta det faktum att vi lever? Att vi ifrågasätter farligheten i att hoppa från hög höjd med en fallskärm? Kan knappast vara bra för överlevnaden, eller hur? Vi ifrågasätter allt, till och med luften som vi andas. Andas vi ens? Är kanske hela världen bara en illusion, en projicering i våra huvuden. Hur kan jag veta att du ser världen ur samma perspektiv som jag? Är blått för mig samma färg som det är för dig? Vad ser du när du ser mig i ögonen? Är det samma sak som jag ser när jag ser mig i spegeln?
Hur kan man veta att det som man ser och upplever är verkligheten? Jag kan ju vakna på natten, övertyd´gad om att en massa saker skett men senare inse att det bara var drömmar. Oftast mardrömmar.
Hey, vad är livet egentligen? Vet du hur det är att ligga i koma? det sägs att man liksom lever som i en dröm då, man kanske till och med upplever att man är vaken och allt är som vanligt? Och hur ter sig världen i ögonen på en som är gravt hjärnskadad? Du vet, den där du kallar för CP? Han kanske ser sig själv på samma sätt som du ser dig, som en av alla. Som likvärdig, och han kanske inte kan fatta vad det är som händer och varför alla tittar så konstigt på honom.
Är man ett freak eller är det vanligt att tänka så här? Det spelar väl ingen roll egentligen...